Protokoll tillgängligt för medlemmar
Författare: @bush.tw
Den 9–10 maj 2023 arrangerade SCF ett offentligt symposium på Havremagasinet länskonsthall i Boden med nationella och internationella curatorsgäster. Genom presentationer och rundabordssamtal utforskades arbetsvillkor utanför landsgränserna. Vi granskade också svaren på SCF:s enkät om curatorers ekonomiska situation och arbetsförhållanden.
Dag 2 höll professor och curator Anne Szefer Karlsen från Universitetet i Bergen workshopen ”Drömkontrakt för curatorer” tillsammans med Norska Kuratorsforeningens Silja Leifsdottir, en fördjupning i frågor om arbetsvillkor rörande det baltisk-nordiska nätverket fokuserande på frågan: “Hur ser framtiden ut för curatorer i Baltikum och Norden?” Diskussionerna omfattade nya samarbetsformer, MU-avtal för curatorer, stärkande av curatorns roll (ej på bekostnad av konstnärerna) och bildkonstfältet i stort. Diskuterades gjorde även hur curatorer kan bidra till utvecklandet av konstens infrastruktur och utställningshistoria i en svensk kontext.
Kulturstödet från Region Norrbotten finansierade denna del. Som ett led i det långsiktiga arbetet att möjliggöra för fler att söka sig till yrket strävade SCF i nätverksträffarna, workshopen och de publika samtalen att aktivt synliggöra yrkets utsatthet och att ekonomisk-social trygghet påverkar vem som verkar som curator i dag.
Som en del i att skapa mötesplatser där curatorer kan nätverka och diskutera professionella frågor anordnades heldagsträffen ”Art Curators’ Day” på Slipvillan på Långholmen i Stockholm. Plattformen inkluderade panelsamtal, workshoppar, föreläsningar, performance, massagesessioner, musik och kulinariska upplevelser. Evenemanget var ett samarbete mellan SCF, Kulturhuset Slipvillan och Stockholms universitets MA i Art Curating-program, organiserat av Sarah Rodrigues som en del av hennes examensarbete handledd av Richard Juhlin.
Bildkonst Sveriges rapport “Bildkonstens arrangörer – Stark konstnärlig utveckling men svag infrastruktur” belyser viktiga strukturella förändringar inom bildkonstområdet de senaste 15 åren.
Se rapporten här
Nybildade Svensk Curatorförening vill stärka svenska curatorer och konstintendenters villkor. Under våren har man fört samtal med bland annat Kulturdepartementet, något som Magasin K var först att rapportera om. Föreningens ordförande Marianna Garin säger att yrkesgruppens kompetens är en viktig resurs som blivit förbisedd.
Text: Matilda Källén
Varför bildade ni Svensk Curatorförening?
– En viktig anledning som blev tydlig i och med coronakrisen var den akuta situationen för en redan utsatt yrkesgrupp. Många förlorade sina uppdrag samtidigt som de krisstöd som kunde sökas av olika yrkesgrupper inte gällde curatorer. Därför uppstod en diskussion om behovet av en samlad röst för att driva curatorernas frågor i Sverige.
Vilka frågor har ni lyft för Kulturdepartementet?
– Vi för en dialog där vårt intresse handlar om att lyfta hela konstlivets utveckling. Det måste till en konstruktiv ändring i stödordningen för kulturen och den orättvisa fördelningen av stipendier mellan olika konstnärliga grupper. Det här är ett yrke som har funnits länge i Sverige, men systemet har inte hängt med. Men jag upplever att det finns ett intresse för frågorna. Bild- och formområdet i sig är försvagat och curatorer kan bidra till att stärka arbetsmarknaden inom kulturen genom att skapa utställningsmöjligheter, nationellt och internationellt.
Hur arbetar ni vidare nu?
– Vi kommer att fortsätta samtalen och synliggöra arbetsvillkoren. Att bygga nätverk är också viktigt, vi tittar på hur andra curatorföreningar i Norden som funnits längre har agerat och hur även vi kan skapa en mer konkurrenskraftig yrkeskår.
Intendenter och curatorer verkar under mycket tuffare villkor än andra motsvarande yrkesgrupper, som regissörer, koreografer och dirigenter. Det menar nystartade Svensk Curatorförening, som nu kräver förändring.
En omslutande miljö möter besökaren på Index vid Kungsbro strand i Stockholm. Draperier, gosedjur och smäktande ballader fyller utställningen som på ett avväpnande sätt diskuterar vår relation till döden. Konstgalleriets verksamhetsledare Martí Manen möter upp i det sammetsklädda rummet med Marianna Garin, även hon curator till yrket men frilansande.
Det är tredje dagen i rad de ses för att förklara svårigheterna de ser för sin yrkeskår – tidigare i veckan har de träffat Kulturdepartementet och fackförbundet DIK. Svårigheter som blivit så påtagliga att det blev nödvändigt att gå samman: i augusti förra året grundades Svensk Curatorförening.
– Under pandemin blev det tydligt att vi behövde en plattform, att vi behövde organisera oss. Många blev av med sina uppdrag samtidigt som det inte gick att söka de stödbidrag som andra konstnärliga yrken hade rätt till då, säger Marianna Garin som är nytillträdd ordförande för föreningen.
Inför uppstarten hade gruppen samtal med kollegor i Danmark, Norge och Finland.
– I de andra nordiska länderna har curatorerna föreningar sedan flera år tillbaka. Bland annat har de undersökt arbetsvillkoren för vår profession, det behövs här med. Vi insåg också att vi behövde en röst för att kunna prata med andra, säger Martí Manen, som också sitter i styrelsen.
På svenska används titlarna curator och intendent för samma yrke, med skillnaden att intendenten arbetar på en institution och curatorn frilansar. Den akademiska disciplinen är relativt ung, den första utbildningen i Sverige, Curator Lab, startade på Konstfack år 1999. I dag finns också masterprogrammet Curating Art, som grundandes år 2003, vid Stockholms universitet.
Först år 2014 började Statistiska centralbyrån (SCB) registrera gruppen som en egen yrkeskategori, under epitetet Museiintendenter m. fl. Det året fanns det drygt 1860 yrkesverksamma i Sverige. År 2020, som SCB:s senaste siffror är ifrån, finns nära 2300 i gruppen vilket är en ökning med 23 procent. Av dessa är 66 procent kvinnor, en siffra som sett ungefär likadan ut sedan mätningen startade.
Sedan starten har Svensk Curatorförening arbetat för att synliggöra yrkesgruppens situation. Nu menar Martí Manen och Marianna Garin att det är upp till andra aktörer, som Kulturdepartementet och Konstnärsnämnden, att agera.
Under årens lopp har olika försök till organisering gjorts. Att det fram tills i somras inte blev några permanenta resultat tror Marianna Garin, som även var engagerad i det arbetet, har att göra med att arbetsvillkoren då helt enkelt var för tuffa.
– När jag gick ut Konstfacks curatorutbildning för nära tjugo år sedan gick det inte ens att söka projektbidrag från Kulturrådet. Energin går snabbt ur en liten ideell organisation när det finns så små möjligheter att verka, säger hon.
I dag har Svensk Curatorförening nära hundra medlemmar. Snart lanseras hemsidan, vilket styrelsen hoppas ska leda till att fler kollegor går med. Under året har föreningen främst fokuserat på politisk påverkan med remissvar till återstartsutredningen samt möten med bland annat Kulturdepartementet och Konstnärsnämnden.
Huvudfrågan har handlat om det som blev uppenbart under pandemin: att konstnärerna de arbetade med kunde söka offentliga stöd, men inte curatorerna själva. Det har också visat sig att ett problem är att konstnärer, liksom de regissörer, koreografer och dirigenter som curatorerna jämför sig med, har upphovsrätt för sina verk och att just det, enligt Konstnärsnämndens tolkning, är kravet för de flesta konstnärliga stöd.
– Det curatoriella är ett konstnärligt arbete. Vi menar att upphovsrätten är en sekundär fråga men att vi behöver en teknisk lösning som fungerar för alla, att dagens system inte är genomtänkt utifrån den samtida konstscenens behov, säger MartíManen och får medhåll från Marianna Garin:
– Curatorerna hamnar mellan stolarna för hur Konstnärsnämnden tolkar sitt uppdrag och hur mycket Kulturdepartementet kan påverka. Det är en strukturell fråga där Sverige inte följt med i utvecklingen.
Marianna Garin är frilansade curator, tidigare har hon jobbat för Statens konstråd med offentlig konst samt undervisat och skrivit om konst på plats i Sydamerika. Martí Manen är verksamhetsledare på Index – The Swedish Contemporary Art Foundation med bakgrund på Bonniers konsthall, Statens konstråd samt som curator för spanska paviljongen på konstbiennalen i Venedig.
Enligt föreningen är det alltså inte bara ett fungerande stödsystem i kristider som saknas. En mängd konstnärliga bidrag, bland annat Konstnärsnämndens arbetsstipendier, projektbidrag och resestipendier, omfattar i dagsläget inte curatorer – trots att bildkonst är den största delen av myndighetens verksamhet och att regissörer och koreografer kan söka bidragen.
– För att konstområdet ska kunna stärkas ekonomiskt krävs mer långsiktiga kulturpolitiska insatser. Bland annat behöver utställningsarrangörer och institutioner bättre förutsättningar för att inkludera curatorer som en given länk i det kulturella ekosystemet, säger Marianna Garin.
De två curatorerna lyfter också det faktum att de offentliga stöden finansierar en avgörande del av kulturen i Sverige, medan det i utlandet finns en starkare tradition av privata medel som går in och stödjer konsten.
– Bild- och formområdets försvagade infrastruktur samt att vi inte har någon privat sektor att luta oss mot innebär att vi är i händerna på politikernas intressen, vilket speglas i hela kulturen, säger Marianna Garin.
Vad är ert viktigaste argument för att er yrkesgrupp ska stärkas?
– Vi hävdar att curatorn möjliggör dialoger mellan olika konstnärer, publiker och situationer. Vi kan bjuda in andra röster till Sverige, men också bidra till internationella utställningsmöjligheter för svenska konstnärer, säger Marianna Garin.
Martí Manen fyller i:
– Konsten är en plats för dialog om en samtid som är komplex, och vi är spindeln i det ekosystemet. Kan curatorn inte få stöd för sitt arbete hämmas hela konstscenens utveckling.
Vid 2022 års upplaga av Folk och Kultur deltog ordförande Mariangela Méndez, Magdalena Malm (som medverkande i utredningen Från Kris till Kraft: Återstart för Kulturen) och Martí Manen (som representant för nätverket Klister) i ett samtal med KRO:s ordförande Sara Edström om hur bild- och formsektorn kan stärkas och utvecklas och om möjligheterna att enas om färdväg.
Moderator: Jon Brunberg, kulturpolitisk strateg och pressansvarig på Konstnärernas Riksorganisation.
“Svensk curatorförening anser att curatorer ska inkluderas som en självklar del av bild- och formområdet i denna höjning och i alla framtida höjningar.”
— Remissvar från Svensk curatorförening på SOU2021:77: Från kris till kraft. Återstart för kulturen
Se remissvaret här:
En viktig anledning var önskan att föra samman teoretiska aspekter av utbildningen på Stockholms universitet med den praktiska verklighet som väntar alla som tar examen från MA-programmet, med tanke på yrkets praktiska natur och bristen på infrastruktur och ekonomiskt stöd. Ett annat var att föra in relevanta diskurser vad gäller curatorns arbetsuppgifter i den akademiska miljön och att som utländsk student stärka kontakten med svenska kollegor.
Vilka frågor planerar föreningen arbeta med?
Finns det någon särskild reform du vill se för curatorer i och utanför Sverige?
Det vore fantastiskt om det fanns en motsvarighet till MU-avtalet för frilansare. Nästa punkt vore erkännande och implementering av upphovsrättsliga lagar bland curatorer och uppdragsgivare.
Sverige har historiskt sett varit en plats där det varit viktigt att experimentera med utställningar. Trots detta har paradoxalt nog inte curatorns roll som yrkesfigur varit en del av kulturplaneringen.
Vilka frågor planerar föreningen arbeta med?
Att känna samhörighet kring vår roll inom konsten, att vara en röst för och möjliggöra inkluderandet av curatoriella praktiker som en del av den kulturella vokabulären.
Finns det någon särskild reform du vill se för curatorer i och utanför Sverige?
Vi behöver bättre förståelse för vad det curatoriella arbetet innefattar och hur vi curatorer arbetar tillsammans med andra kulturutövare.
Det kändes viktigt att öka medvetenheten om arbetsvillkoren för curatorer i Sverige i dag, särskilt efter pandemin som gjort det tydligt att curatorn inte beaktas inom det svenska statliga stödsystemet, speciellt jämfört med andra konstnärliga praktiker. Det är dags för en grundläggande strukturell förändring, att arbeta för en mer demokratisk uppdelning av statliga medel. Ojämlikheten har funnits för länge.
Vilka frågor planerar föreningen arbeta med?
Föreningen har precis börjat definiera sin roll: hur man verkar, hur man bygger nätverk och hittar medlemmar. Listan över förhoppningar och ambitioner är lång. Prioriterat är att hitta sätt att förbättra de ekonomiska villkoren för curatorer genom lika tillgång till bidrag, stipendier, projekt, andra former av ekonomiskt stöd och så vidare. För att förstå den strukturförändring som krävs måste man först erkänna den utsatta ställning som curatorer befinner sig i. En undersökning skulle kunna genomföras för att kartlägga faktiska arbetsförhållanden och leda till djupare förståelse av behoven. Norsk kuratorförening har redan gjort något liknande. Lika viktigt är erfarenhetsutbytet med våra kollegor för att främja bredare kunskap om de aktuella diskussionerna inom fältet. Att förbättra stödet till curatorer skulle stärka bildkonsten som helhet.
Finns det någon särskild reform du vill se för kuratorer i och utanför Sverige?
Svenska curatorer bör (som i de nordiska grannländerna) vara berättigade till stöd och krisbidrag från Konstnärsnämnden på samma sätt som andra konstnärliga yrken som regissörer, kompositörer, dirigenter och koreografer redan är det. Vi måste upprätta tydliga arbetskontrakt och etablera fasta ersättningar. Vi har lång väg framför oss och dessa förändringar kan ta tid, men vi börjar initiera vissa saker och att bara att veta att vi är en grupp är redan ett stort steg framåt.
Med min egen erfarenhet som utgångspunkt har jag länge känt behov av att engagera mig i diskussion och organisering av frågor om den prekära situation som berör kulturarbetare i allmänhet och curatorer (eftersom det är mitt yrke) i synnerhet. Denna känsla blev ännu påtagligare under pandemin när det också blev tydligt att curatorer till stor del inte var inräknade vad gäller stipendier och stöd. Jag tror också att svenska konstinstitutioner har mycket att vinna på att samverka mer med oberoende curatorer (när det kommer till frågor om t.ex. representation) och hoppas kunna främja ett mer dynamiskt och mångsidigt fält.
Vilka frågor planerar föreningen arbeta med?
En är att genomföra en undersökning för att kartlägga förutsättningarna för curatorer i Sverige idag, för att på sikt förbättra dem. För närvarande finns det inget sådant ramverk som MU-avtalet som bestämmer grundnivåerna för avgifter och så vidare, och jag tror att den här typen av undersökning skulle kunna bidra till att lägga grunden för ett sådant avtal. Varje form av förbättring som kan leda till mindre konkurrens och mer solidaritet och tillit (inte bara mellan curatorer utan inom konstsamfundet som helhet) tror jag skulle vara fördelaktigt.
Finns det någon särskild reform du vill se för kuratorer i och utanför Sverige?
Den mest betydande och viktiga tror jag vore att staten utfärdar ett arbetsstipendium till curatorer. Eftersom curering innefattar så mycket förarbete (t.ex. forskning, ateljébesök, administration etc.) skulle ett sorts mer tillförlitligt stipendium verkligen undanröja mycket av den upplevda otryggheten.
Curatoryrket har funnits etablerat i Sverige sedan över 30 år medan stödstrukturerna för yrkesgruppen låtit vänta på sig. Curatorerna skapar mycket värde för konstscenen; möjligheter för konstnärer att ställa ut, för publiker att uppleva konst, för internationellt utbyte såväl som utveckling av fältet och dess kontext. Bildkonsten saknar en tydlig röst, det är märkbart i hur kulturpolitiken utvecklas. Svensk curatorförening kan spela en betydelsefull roll i ett större kollektiv som behöver resa sig och bidra till en konstruktiv utveckling av bildkonsten i Sverige.
Vilka frågor planerar föreningen arbeta med?
Det finns många delar som behöver undersökas. Vi börjar med arbetsvillkoren och finansieringen av curatoriellt arbete. Bidrag på nationell och lokal nivå måste finnas tillgängliga på samma sätt som för regissörer, koreografer och andra sådana konstnärliga yrken. Curatorernas konstnärliga gärningar behöver också få sitt rättmätiga erkännande, av t.ex. kritikerkåren. Tio slumpartade konstverk på rad är inte det samma som en utställning! Föreningen kan också fungera som ett nätverk för curatorer att stödja varandra och för utbyte av idéer och kunskap.
Finns det någon särskild reform du vill se för kuratorer i och utanför Sverige?
En avgörande sak vore för Konstnärsnämnden att göra sina stipendier och residens tillgängliga för curatorer. Att inte göra det är att hindra utvecklingen av bildkonsten och är till och med diskriminerande i relation till andra yrkesfält (som exempelvis koreografer/dansare).
En annan viktig reform, som diskuteras i rapporten Återstart för kulturen, vore att instifta ett bidrag för frilansande curator att kunna arrangera utställningar hos värd-institutioner runtom i landet. Bidraget skulle fungera som ett substitut för finansiering av Riksutställningar, som las ned utan att ersättas. Ett sådant stöd skulle skapa arbetstillfällen för curatorer och konstnärer, stärka lokala konstinstitutioner samt öka publikers tillgång till bildkonst över hela Sverige.